Galna naglar

• Finn: Rachel I want you to go to New York without me. Your dads are waiting for you at the airport right now.
• Rachel: But college doesn't start for--
• Finn: I have faith in you.
• Rachel: I literally just gradua--
• Finn: You can do it.
• Rachel: How did you even book three tick--
• Finn: If we're meant to be together we will be.
• Rachel: But I--
• Finn: Get the fuck out of the car, bitch.

Lite grat

Jag älskar Glee.

Jag tror inte att någon har missta det vid detta laget, med tanke på alla gleebilder och gleelåtar jag lägger upp menar jag. Det finns ingen bättre serie, enligt min mening. Inte ens Buffy the vampire slayer som jag har köttat igenom flera, flera gånger är bättre. Inte ens True Blood med superheta varulvar är bättre. Glee är helt enkelt bäst.

Och nu är det på väg att ta slut.

Igår visades det sista glee-avsnittet med alla i den ordinarie castingen i Amerika. Idag finns avsnittet på valfri hemsida. Jag bävar för att se det.

Jag grät inte på studenten. Trots att jag hade de tre bästa åren i mitt liv, med de finaste vännerna jag någonsin träffat, kunde jag inte pressa fram en tår den sista dagen som vi alla skulle vara samlade. Mina kompisar grät dock, i alla fall vissa av dem. Och det var sorgligt, det var nästan hjärtekrossande. För vi kommer aldrig att få tillbaka de åren, de kan inte levas om. Visserligen träffas vi fortfarande, oftare än jag någonsin kunde hoppats på. Men det är inte samma sak. Vi träffas inte varje dag, vi kan inte fnissa på lektionerna, vi har våra egna liv.

Det var i det första eller andra året som jag började kolla på Glee. Självklart var jag först, annars skulle det här inlägget inte ha någon mening. Snart började mina vänner följa efter. Glee blev något att prata om, något att hetsa upp sig över, något att leva sig in i. Vi blev karaktärerna. Okej, det här låter kanske lite töntigt, men jag ser alla mina vänner som karaktärer ur Glee. På riktigt. Jag försöker matcha in vem som är Kurt, vem som är Santana och liknande. Jag har mitt alldeles egna Glee.

Vi hade Glee-kvällar, mimade till Glee-låtar, diskuterade karaktärer. Vi var Gleeks.

Idag tar det slut. Väldigt melodramatiskt, jag vet, men det kommer inte längre bli samma sak. Oavsett om de gör flera säsonger till så slutar alla mina favoritkaraktärer skolan nu. Och det känns som att jag slutar med dem.

Jag har inte riktigt förstått att jag inte längre har ett liv kvar i Varberg, att jag inte längre kan kalla mitt LBS för mitt andra hem. Det har ännu inte riktigt sjunkit in som det ska. Det känns inte riktigt som att det har tagit slut än. Men om några minuter när jag startar avsnittet kommer det att göra det.

Jag kommer inte bara att gråta för att ta farväl av Glee, för oh boy det kommer gråtas om en stund. Jag kommer att gråta för mina vänner i Varberg som jag älskar och saknar. För studenten, för LBS, för glädje och för att jag måste släppa taget.

Det är dags att, precis som karaktärerna i Glee, lämna det gamla och ta det där sista steget ut i världen och vuxenlivet.

En halsning

Jag har tänkt skicka en hälsning till en tjej som jag har känt i hela mitt fantastiskt långa liv. Jennifer Larsson heter hon. Hon drog iväg på en smygare till Kroatien och har precis kommit tillbaka, troligen med en underbar skinande solbränna på köpet.

Det jag vill hälsa till dig, fina vän, är att jag önskar dig en helt underbar student och allt som är runtomkring. Det är faktiskt riktigt roligt. Sen tänkte jag också säga att det finns plats i min lägenhet om du HELT SPONTANT skulle ångra dig och vilja läsa ekonomi i ÖREBRO. BO HOS MIG!

Ps. Jag längtar redan till att få se dig på balen. Leta efter en stor skylt med pinsamma bilder på dig, när ni promenerar ner mot Sociéten. Det är jag som kommer att hålla upp den. PUSS. Ds.